Dag 12 (16/7-2012)

Bytte värdfamilj idag, och det här är lätt bästa värdfamiljen hittills!! De är helt underbara och ger mig verkligen inspiration till att vilja lära mig japanska igen. Förstår visserligen inte ett ord av vad mannen säger, men han slutar inte prata med mig för det. Har nu flyttat tillbaka till förorten, bor på samma tåglinje fortfarande och har en känsla av att alla mina värdfamiljer kommer bo på den här tåglinjen. Fick ett riktigt bra intryck av det här stället så fort jag kom hit då vi hälsade på en av deras grannar, och jag fick en lapp från den lilla dottern där det stod ”Oneisan” (Storasyster) på. AAAW!!! Tänkte då att det kändes kul att hon utsett mig som hennes storasyster fastän jag aldrig träffat henne, det visade på att vi hade väldigt trevliga grannar. Upptäckte dock sen att man verkar kalla alla här Oneisan. Eller min värdfamilj kallade i alla fall en expedit i en mataffär för Oneisan fastän hon är minst 40 år yngre än dem. Så kände mig inte lika speciell då. Efter grannarna åkte vi till Wakayama och hälsade på samma tempel som jag tidigare hälsat på, det med massa statyer och dockor. Var på mycket bättre humör än senast jag var där så hade inget emot att åka dit igen, det är ett coolt tempel. Och imorgon ska vi till ett till tempel där samurajer tydligen brukade träna. Så det kommer bli ännu coolare att besöka. Tempel är inte lika tråkigt som det var förut nu när jag har en awesome familj att besöka det med. Efter templet åkte vi hem och de frågade mig om jag ville till stranden. Jag sa först ja men såg sen att klockan redan var 5 och vi skulle få middagsbesök snart och grilla barbeque, så andra gången de fråga så sa jag nej. Och sen fråga de ännu en gång och jag sa nej. Och så här fortsatte det en stund tills vi slutligen ändå gick. Är lite kul att de använder sig av samma metod som våldtäktsmän; 100 nej och 1 ja, betyder ja. Så till stranden gick vi och det var fullt av ungdomar som badade, grillade och festade. Blev lite sugen på att rymma iväg och festa med dem istället. Men tänkte att en barbecue hemma hos värdfamiljen kan jag nog överleva. Och det visade sig bli en riktigt rolig kväll! De bjöd över grannarna vi tidigare träffat idag, och mannen där kommer från New Zeeland. Så jag fick för första gången på två veckor uttrycka mig i mer än bara ett fåtal ord åt gången. Det var en ofantlig lättnad för mitt psyke, trodde jag skulle bli galen där eller nåt. Så har pratat med honom och hans japanska fru som också kan engelska hela kvällen, och frågat dem massa frågor om Japan. Vi gick bland annat in på vad det innebär för japaner emellan att gifta sig, och vilken lättnad hennes föräldrar fick när de fick veta att hon skulle gifta sig med en new zeelare. För i Japan, i alla fall i de traditionella familjerna så släpps dottern ut familjen när hon gifter sig. Hon skaffar sig mannens efternamn och flyttar tillsammans med mannens föräldrars i deras hus. Så då har föräldrarna all makt att få bestämma över dottern och klaga på henne om hon gör något de anser är fel, vilket är mycket. Så en japansk kvinna måste verkligen ha ett starkt psyke för att klara av det. Processen innan giftemål däremot är ännu hårdare. Då hela släkten måste godkänna giftemålet innan det blir av. Om inte alla i släkten håller med, så blir det inget bröllop. I alla fall inte i de traditionella familjerna. Så frun jag träffade idag av grannarna berättade att genom att hon gifte sig med en New zeelare slapp hon ha en klagande styvmamma på sig hela tiden, eftersom vi i västvärlden inte gör så, iallafall inte framför personen i fråga, och hon behövde inte bli godkänd av hennes mans föräldrar heller. Däremot behövde han bli godkänd av hennes föräldrar. Så han var tvungen att ge ett CV till hennes släkt där han berättade varför han var en tillräckligt god man för henne. Och han blev godkänd och de är idag gifta och har 3 barn. Hon blev däremot gravid innan de gifte sig, vilket var ett stort NoNo. Men ingen släkten kunde göra åt annat än att skämmas över henne. Låter så hemskt det där. Pappan har dock inte lärt sig japanska, då han reser mycket ändå så han har aldrig behövt det fastän han bott här i Japan i flera år. Men nu när hans barn börjar bli lite större och kan prata så pratar de mest japanska, de är för blyga för att prata den lilla engelska de kan. Så mamman måste ibland översätta vad dottern säger till sin pappa. Stackars pappan. Värst var ändå en annan historia de berättade om att en kvinna på ett kontor som mamman jobbat på hade blivit gravid, vilket innebar att hon gick sparken eftersom företaget inte ville betala för hennes mammaledighet. Eller de kunde egentligen inte sparka henne eftersom det skulle se oetiskt ut, så de hotade med att sparka hennes man som jobbade på samma företag om hon inte skrev på ett papper där hon avgick frivilligt. Det värsta är att tydligen är detta väldigt vanligt också. Usch den mörka sidan av Japan kan verkligen vara ful ibland. Frågade också varför alla här har klappmobiler istället för Smartphones här, och fick förklarat för mig att företag ger bara ut klappmobiler till sin anställda för att de inte vill att de ska kunna göra annat än att prata i telefonen på dem. De anser att med smartphones kommer de anställda surfa på facebook och twitter också under arbetstid, och om man blir upptäckt att göra det så blir det hårt straff. De rättade mig också om min antagelse att japaner inte ”hänger”, tydligen så ”hänger” japaner ganska mycket, bara jag som haft lite otur med dem jag träffat. Och att de gravida ”ungdomarna” jag sett häromdagen på stranden nog också var ungdomar då medelåldern här att skaffa barn är 22 år. Scaaary. Jag berättade också om mitt problem om att jag inte förstår alls vad japanska män säger, medan kvinnor är lättare att förstå. Och mamman berättade att när hon åkte till New Zeeland och pratade engelska med sin mans familj, så hade hon också problem med att förstå vad de sa. Det tog ett halvår att förstå vad hans mamma sa, 1 år att förstå vad hans syster sa, men 2 år att förstå vad hans pappa sa. Så är nu rädd att det ska gå lika segt för mig att lära mig förstå vad männen här säger, kommer ju kännas ganska segt om jag äntligen börjar förstå vad exakt alla säger först efter 2 år, med tanke på att jag bara tänkt bo här i två år när jag kommer tillbaka.

Men idag har i alla fall varit fantastisk! Har fått massa svar på mina frågor om Japan, och längtar till den 20e då mitt läger börjar och jag kommer kunna fråga lägerledarna där ännu mer frågor. Fast suger lite att behöva lämna den här familjen. Ska bara stanna här tills den 19e, och sen åker jag tillbaka till min första värdfamilj innan lägret. Seeegt! Jag som äntligen hittat en helt underbar familj som verkligen tar hand om mig utan att kväva mig. De gav mig t.o.m. en jättesöt pyjamas, som om det inte var gulligt nog av dem att bjuda in deras grannar på middag så att jag skulle ha någon att prata med. Grannarna berättade att det här var första gången de var på middag här. Tydligen så gillar inte japaner så mycket att behöva gå och hälsa på folk då de alltid måste ta med present då, även om de bara ska stanna 10 minuter. Så de föredrar att socialisera sig utanför huset och kanske ta en kort pratstund ute på gatan istället då det inte kräver att man ska ut och söka i en timme efter en present.

Såg förresten också en insekt vakna till. De här insekterna ligger i marken i 7 år, och därefter klättrar de upp i ett träd eller en buske, lägger sig i en kokong, och när de fått vingar flyger de och ger ifrån sig världens ljud så att de får någon att para sig med. De här små krabaterna lever nämligen bara i 7 dagar efter att de vaknat så de måste hitta en partner snabbt. Annars har de 7 åren under jorden varit helt bortslösade. Stackarna XP