Idag har vi äntligen fått flyttat in i vårt boende här i Japan efter X-antal timmar extra på flygplatsen i väntan på tillgång till kollektivet.Vi har knappt sovit någonting nu på två dygn och jetlagen har slagit till! (Eller ja, åtminstone för mig i alla fall. hahah.)  

 

Jag kan börja med att berätta att flygresan gick väldigt bra. Första flyget så fick vi sitta bredvid varandra, men efter mellanlandningen i Doha, hoppade vi på ett större plan med nya platser. Jag fick sitta i mitten emellan två främlingar, men som tur var så hade varje passagerare en varsin TV på planet som  satt framför sig. Där kunde man spela spel, se film, TV-serier, ja nästan all underhållning ni kan tänka er.

 

 

 

 

  När vi skulle gå av planet så tappade vi bort Evelina bland alla människorna! Jag och Amanda stod förrvirrande utanför vid utgången och väntade, men det visade sig att det även fanns en till utgång som Eve hade tagit. En snäll flygvärdinna tipsade oss om det och jag och Amanda vandrade dit, men där fanns hon inte heller så vi fortsatte att följa med strömmen i hopp om att kanske hitta henne småningom.Och det gjorde vi som tur var! Hon stod som en vilsen liten valp i kön till passkontrollen och så var alla glada igen. Tills vi insåg att den här passontrollskön skulle ta en evighet. Man skulle först skriva på ett papper innan och när man väl var framme vid kontrollsluckan så skulle man lämna fingeravtryck och ta ett foto. Se bilden framför er hur pigg och fräsch man ser ut efter 16 timmars flygning hahah. Sen var det dags att skriva på ett till papper för att kunna hämta ut sina väskor där det skulle kontrolleras att de togs av rätt person. Amanda var den enda som var tvungen att öppna väskan och jag förstår eftersom hon ser ju extra kriminell ut. ;)

 

  

 Sen var det ju bara att vänta på flygplatsen tills det var dags att åka, vilket var cirka 12 timmar. Och JA det var en lång tid. Varför väntade ni så länge kanske ni frågar nu? Det ska jag förklara, för det var billigare. Värden hade sagt att han kunde möta oss mellan kl 10-16 på Shiinamachi Staion, men vi tog medvetet ett plan som landade 17:50 eftersom det helt enkelt var mycket billigare. Vi gjorde oss hemmastadda med flygplatsens Wifi och sov och lekte där tills det var dags att köpa bussbiljett till Ikebukuro Station. Där var det egentligen meningen att vi skulle ta tunnelbana en station, men eftersom tiden för att mötas närmade sig snart så tog vi en taxi som kostade ca 800 Yen som vi skulle dela på. Taxibilen var väldigt liten och våra väskor fick knappt plats. Chaffören slängde in min stora väska bredvid honom i framsätet för att sedan hålla ena handen på den och den andra på ratten medan han körde. Tur att det var en rätt kort tid vi skulle åka.

 

Nämnde jag att det spöregnade? Nu stod vi på Shiinamachi Station i spöregnet och letade efter den södra utgången där vi skulle mötas. Snart kom det fram en vänlig gubbe med parraply som frågade ifall vi behövde hjälp. Vi trodde först att det var han vi skulle möta upp, men det visade sig att han bara ville hjälpa oss hitta dit vi skulle. Hans engelska var inte så bra och försökte hela tiden säga "Map? Map? I show you."  Till oss, medan vi försökte förklara att vi väntade här på någon. Just då ser jag en ny man utan jacka och parraply springa mot oss, som jag svagt kände igen ifrån webbsidan för vårt kollektiv. Äntligen hade vi hittad rätt man, det blev snabba hälsningar och ett snabbt hopp in i hans bil. Han gav oss en filt och sedan stannade vi vid 7-eleven för att kopiera våra pass (som jag och Evelina hade glömt att man skulle göra.) Därför sprang han in och gjorde det åt oss. (PINSAMT att vi glömde, men han var lika trevlig ändå.) När han kom tillbaka hade han köpt med sig tre stycken varma juicer till oss i olika smaker. Jag fick varm apelsinjuice, något jag smakade på för första gången och aldrig hade hört talas om förut. Det var SUPERGOTT!!!

 

Sen var vi snart framme vid huset vi skulle bo i som låg ihopklämd emellan två andra hus i ett väldigt mysigt område som påminder en lite grann om en labyrint. Han visade oss nogrannt runt i hela huset och gav oss våra rum, sedan var det dags för att skriva på kontrakt. Detta tog tid och efter det så sa vi "hej då och tack", men så började vi kort fråga honom ifall han visste vilken typ av tågkort man skulle köpa. Han förklarade att man betalade från station till station här i Tokyo. Förklaringen började med att han först stod och ritade upp hela tågsystemet på en tavla för att sedan erbjuda sig att han kunde lättare förklara ifall han lånade en dator. Han satt med oss i minst 1 timme till för att hjälpa oss.  Sen ritade han upp ett till papper som förklarade de olika priserna det skulle kosta för oss i månaden att åka.

 

 

 

Efter det erbjöd han sig att gå ut till huvudvägen för att visa oss hur vi lättas skulle kunna gå till de andra stationerna. Världens snällaste människa! Ut i regnet igen. Han förklarade hur vi skulle gå och sen så sa vi "hej då och tack" igen, på riktigt den här gången. Sedan bestämde vi tjejer oss för att gå och handla lite mat och vandrade vidare ut på okänd mark.