Anna i Japan

Dag 14 (18/7-2012)

22:00 - Åkte tåg idag med min värdfamilj, och la märket till att jag var längre än 70% av alla resenärer där. Och jag som anses vara kort i Sverige med mina ynka 166cm. En kvinna ställde sig också framför mig, vilket jag sett på någon japansk serie kan innebär att de vill ha min plats om de är gamla. Enda problemet var bara att jag inte visste om hon var gammal eller inte. Satt och nästan stirrade på henne ett tag för att lista ut om hon var gammal och ville ha min plats. Om jag ställt mig upp och hon inte varit gammal, så skulle hon antagligen blivit lite upprörd över att jag tyckte hon såg gammal ut, men om jag inte ställde mig upp så skulle det vara oetiskt och innebära att en stackars gammal kvinna behövde stå hela tågresan. Valde den oetiska vägen och satt kvar.

Vi kom fram till Tsutenkaku Tornet och gick runt där. Trodde det skulle bli som i Sverige när man besöker Kaknästornet; man åker upp, tycker ”oooh vad högt vi är”, och sen åker ner, inte så mycket mer med det. Men självklart underskattade jag japanernas underhållningsförmåga. De har skapat Buddhaliknande figurer som är tornets maskotar. Huvudmaskoten heter Billiken, och han är guden över ”hur saker borde vara”. Och man ska gå runt i tornet och samla avtryck från de olika ”torngudarna”. Så det var faktiskt riktigt kul. Och sen åt vi lunch och jag fick äntligen äta Okonomiyaki, vilket är som en japansk pannkaka med nudlar eller annat gott i. Tyckte dock inte det smakade något speciellt. Smakande som all annan japansk mat typ. Fast är visserligen ingen finsmakare. Tycker pepsi och cola smakar likadant, vilket alla protesterat mot mig med, så för en finsmakare är säkert Okonomiyaki skitgott.

På vägen hem sen fick jag lite ångest över att det bara är två veckor kvar nu tills jag åker. Jag vill inte åka!! Speciellt inte från den här familjen. Flyttar från dem imorgon och längtar inte alls till dess. Var på gymnastikgrej nyss med mamman. Det var någon blandning av yoga, dans, bolllekar och sån där träning man ser kineser och japaner ofta gör i grupp tillsammans ute. Har tidigare sett folk göra sådant och det känns lite fånigt att göra det, men kul hade jag i alla fall.

Är för övrigt stor skillnad har jag märkt för ryggen att sova på en dunkudde och en kulpåskudde. I de andra familjerna har jag alltid fått kulpåsekudde, vilket av någon anledning har gjort att det inte alls gör ont att sova på en tunn madrass på golvet. Men i den här nya familjen sover jag med en dunkudde och har börjat få ont i ryggen sen dess. Så ska nog skaffa en kulpåsekudde hemma så kanske alla mina ryggproblem fixar där också. Och det är förresten sant att japaner är galna i Origami. Alla mina familjer jag åkt till, och alla jag hälsat på har massa origamigrejs överallt som de använder som pennhållare och allt möjligt. Coolaste origamin jag sett är nog ”Kappan”, vilket är en figur från gamla japanska folkhistorier som nu någon gjort till en gullig origami. En Kappa är lite som den svenska Näcken, de båda lockar till sig folk till floden för att dränka dem. Men Kappan kan man komma undan genom att överlista honom och få honom att välta ut vattnet han har i hålet i sitt huvud, vilket är hans kraftkälla. Så fort man gjort det så ska man springa därifrån innan han hinner dyka ner och samla mer kraft. Det är i alla fall historien jag hört om Kappan. Japaner har massa sådana där påhittade figurer i sina folksagor. Som bl.a. djuret som är till hälften fisk och till hälften lejon. Man kan oftast se statyer av såna på tempeltak. Grannen berättade häromdagen om hur han blivit beroende av Japan för att de har sådan finess på allt, det finns alltid nya detaljer som man blir fascinerad av, t.o.m. inne på en sunkig restaurang. Och tror jag börjar förstå lite med tanke på alla folksagors figurer som man kan se i statyer precis överallt här i Osaka

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0